Gymnasiet. IB. Jävlar så grymt det är.

Hur i hela friden lyckas man välja rätt linje och rätt skola bland tusen olika skolor i Sveariket? Det var ju inte precis så att jag gick och besökte skolan och var med på en "prova-på-dag" som alla andra tyckts vara, eller pratade med lärare innan och sådär. Nu i efterhand blir jag nästan arg på mig själv. Hur kunde jag välja en skola jag inte hade någon koll på alls, en linje jag inte visste helt säkert att jag ville gå, en ny stad, helt helt nya ansikten? Joo för att ibland måste man chansa och våga ta en risk. Det visade ju Nina och Cissi om några och de trivs ju som fisken i vattnet. Det visade sig ju bli en underbar liten överraskning för mig med när jag insåg att Katedral är den skola i hela Linköping där jag faktiskt passar in och IB är allt jag någonsin velat - det är så j*vla kul!! Vad som förvånar mig lite är att det som är roligast, jaa det är engelskan, nu skulle jag aldrig kunna gå en svensk utbildning för då får jag ju inte höra, prata och läsa engelska ju! (=

De försöker redan nu få oss att bestämma vilka ämnen vi ska välja till tvåan. Har nog faktiskt redan bestämt mig, det blir - Engelska, higher level, - Svenska, higher level, - Historia, higher lever, Psykologi, standard level, - Biologi, standard lever och - Matte, standard level ( som går till Matte E, vilket om ni ursäktar, är något jag kommer att fortsätta att tjata om för jag försöker lista ut varför jag vill plåga mig själv så pass? )
Hade ett rätt laddat samtal häromdagen med några av de andra tjejerna i klassen då en av oss satt och tjöt medans de andra hela tiden upprepade att de själva heller inte visste hur många gånger de har velat byta linje. Själv satt jag och sa inte så mycket utan försökte bara att trösta genom kramar och vänliga klappar på huvudet (= Näe men jag kunde ju inte direkt bidra med något eftersom jag inte för en sekund velat byta linje, jag har aldrig någonsin haft så roligt i skolan!

Nu ska jag gå och dricka en massa vatten, är så jäklarns törstig, vet inte varför?

ByeBye

Wow, Maj...var ett tag sen huh? Varit på klassresa, bal...slutat nian, börjat jobba, mött några nya trevliga människor.

Det känns som om tiden bara fög iväg där i slutet och man nu är mitt uppe i sommar stressen och oroar sig inför gymnasiet så mycket att jag faktiskt glömmer bort att det bara var några veckor sen jag slutade nian. Det har enbart gått några veckor och man inser redan inombords vilka man faktiskt kommer hålla kontakten med på riktigt även om man inte vill erkänna det riktigt än.

Jobbet går bra, var lite jobbigt i början men nu har jag kommit in i det så pass att det har blivit en vana att jobba nästan hela tiden. Tror det är lite lättare nu också eftersom jag fått lite nya "kompisar" man kan prata med och sitta med på bussen osv. Dessutom känner jag hur mycket jag växer som person varje dag så då är det genast lite enklare att gå upp om morgonarna.

Det ska bli spännande med gymnasiet men jag vet inte riktigt, jag är mer förväntandsfull över vilka människor jag kommer att träffa än själva utbildningen. Jag skjuter ständigt undan de små varnings tankarna i huvudet om hur mycket jag kommer att behöva plugga för att hänga med ordentligt. Men mest av allt förtränger jag tankarna om allt kommer verkligen kommer att förändras. Nina i Hultsfred och Cissi i Vadstena. Det är inte så att jag inte tror att jag kommer få nya vänner men när två av dina bästa vänner som du har sett och umgåtts med varje dag i ca 3 år plötsligt inte bara finns där vid din sida och inte ens befinner sig i samma stad, det är det som gnager. Dessutom tror jag inte att jag riktigt kommer att trivas i min klass men vi får väl vänta och se.

Åker till Island den 10 augusti med mamma, ska bli jätteroligt faktiskt. Var inte så pigg på det först men nu har Malin planerat vad vi ska göra varje dag. Vi ska tälta och rida och jag vet inte vad. Eftersom jag lätt blir uttråkad lät det jättebra enligt mig (= Ska vara där i en vecka så vi kommer hem dagen innan skolan börjar vilket tro det eller ej - ska bli skönt.

Mamma har fortfarande inte hört något om det nya jobbet som hon sökte, de hade tydligen semester nu och skulle komma tillbaka den 19 juli så vi får väl se då. Får hon det så blir det inget Newcastle som hon har lovat mig i höst men hon får ju istället väldigt mycket mer i lön att vi faktiskt kan åka till London igen i vinter eller något sånt. Jag hoppas i alla fall att hon får det trots att det är i Stockholm, är det någon som borde ha det är det hon.

Nu är det väl bäst att jag i alla fall går och lägger mig i sängen min och lyssnar på lite musik eller något. Ska försöka skriva lite oftare nu om jag har tid och ork.

"We the people fight for our existence
We don't claim to be perfect
But we're free
We dream our dreams alone
With no resistance
Fading like the stars we wish to be

We gave you everything
You ever dreamed of
Little by little
The wheels of your life
Have slowly fallen off
Little by little
You have to give it all in all your life
And all the time I just ask myself why
You're really here

True perfection has to be imperfect
I know that that sounds foolish but it's true
The day has come
And now you'll have to accept
The life inside your head we give to you"

- From Noel Gallaghers "Little by Little" which Maddie löööves (=

http://www.youtube.com/watch?v=TfkAkMExDrQ

 

Efter en helg utav, vad jag antar var influensa, känner jag mig rätt trött. Har fortfarande en fontän till näsa och hostar lite då och då men har ingen feber längre i alla fall. Mamma ansåg inte att jag borde gått till skolan idag men jag dör av tristess om jag är hemma så jag lyckades övertala henne om att jag skulle få gå.

Vi hade ju ändå enbart två lektioner idag - nationellt prov i FYSIK och franska. Fysik provet var jag klar med efter 45 minuter tror jag så det gick väl inte sådär jätte lysande men jag seriöst bryr mig inte. Sen efter sjuhundraelva timmar fick vi ta rast och Nina och jag passade på att leta rätt på Annika för att kunna få reda på vad vi fick på de nationella i engelska. Jag fick MVG på den muntliga delen vilket jag blev väldigt glad över. Hon sa det att jag hade en väldigt amerikans dialekt vilket jag tycker är väldigt underhållande då jag promt vill bo i England *fniss*. Hon varnade mig för att upprepa mig alltför mycket, jag sa tydligen "You know" väldigt mycket men även det var ju amerikanst sa hon och skrattade. Min uppsats hade varit väldigt svår att betygsätta så flera lärare hade varit med och haft en åsikt. Saken den var väl att jag skrev väldigt bra med "bra uttryck" osv men allt föll på min grammatik vilket jag förstår. När nästan all min engelska jag kan kommer från det jag har hört kan jag ju en massa ord som jag aldrig någonsin sett nedskrivet på papper så när jag sedan ska skriva ned mina "bra uttryck" går det ju åt skogen. Men är nöjd ändå. (=

Hade oförberett prov i Franskan idag också. Gick bättre än vad jag hade förväntat mig då jag inte hade pluggat något. Men vi får helt enkelt vänta och se (=

Ska gå IB nu förresten. Jag gick på "informationsträffen" härom veckan och jag tänkte hela tiden att det var slöseri på tid för att jag verkligen inte ville gå där. Sen blev vi uppdelade i mindre grupper och vi fick en chans att fråga lite mer och hon som vi hade började prata om vad en del studenter som hade gått ut gjorde idag. Det var DÅ jag kände det där i magen jag hela tiden velat känna. När hon babblade på och jag hör "En tjej går på Cambridge och jag tror det var en annan också som går på Oxford..." - det är då hela Maddes mage spricker upp i ett stort leende. Jag visste inte vad jag ville men när hon berättade om de där studenterna det var då jag kände att DET, det är DET jag vill!!!! Det var som en stor bomb av lättnad släpptes ner över rummet vi satt i just i det ögonblicket och jag kände mig så glad att jag ville ställa mig upp och skrika! Jag visste att jag skulle klara av att gå den där utbildning även om den är tuff, för att jag har något att se fram emot, något som jag verkligen verkligen känner att jag vill! ...förstå vad man kan göra med en examen från Oxford...förstå också hur mycket man måste göra för att överhuvudtaget komma in...men som sagt, jag tror verkligen jag kan klara det eftersom det är något jag verkligen vill!

Det känns också otroligt skönt att komma till en klass där jag är DÅLIG!! Jag tycker det är hur skönt som helst! Jag hoppas bara att det ska finnas några "normala" människor som man kan bli kompis med. Usch vad nervös jag kommer vara första dagen. Man ska inte bara presentera sig och hålla på - man ska göra allt på engelska också! Men destu fortare man försöker komma över den där osäkerheten destu bättre. Jag har ju ändå 3 år engelsk utbildning framför mig (=

Då kom veckan äntligen till sitt slut. Eller i alla fall skolveckan (=
Var och gjorde intagningsprov till IB-linjen i onsdags. En aning nervöst kanske. Satt på tisdagskvällen och funderade på om jag kanske skulle göra några mattetal, skriva något på engelska? - men jag kom fram till att för en gångs skull vill jag inte komma in på något jag har pluggat in och glömmer nästa dag, nej jag vill komma in pga det jag faktiskt kan. Så jag åkte dit och gjorde proven, ett ganska stort läsförståelsetest, två uppsatser och ett stort matteprov på allt vi har gått igenom i 7-8-9. Det är när jag sitter där i klassrummet med fyra andra rätt nördiga personer jag inser att jag inte vill gå där. Programmet är på pappret det jag vill ha ut ur mina gymnasieår i ren kunskap men jag kände inte det här "woohoo, här ska jag gå!", utan jag satt och funderade på hur jag skulle kunna klara av att studera och få jobb i London ändå. Jag kom fram till att jag kommer få det väldigt tufft och jag kanske rent utav måste gå några år någonstans enbart för att lära mig plugga på engelska men det gör mig inget. Allt kändes bättre än att ha tre år med de där tråkiga människorna utan personlighet och enbart ha en massa plugg framför mig.
Så nu får vi se om jag kommer in, tackar nog nej då men jag ska faktiskt in och kolla på ett annat gymnasium imorn som ligger i Linköping. "Samhäll-administration med internationell inriktning" hette den. Jag tycker faktiskt den låter riktigt intressant eftersom jag nog faktiskt kommer att ha nytta utav de där kunskaperna om jag söker jobb sen. Går jag "Samhäll men social inriktning" kan det liksom vara svårt att hitta ett jobb som intresserar just mig där de kunskaperna kommer väl till hands. Men går man "Samhäll-administration" kan man ju använda sina kunskaper till vad man tycker är roligt. Det känns som det är en sådan pass bred utbildning.Jag hoppas bara att jag ska tycka om skolan! 

Hade en riktigt rolig dag i skolan idag. Alla var på sådant bra humör och det kändes att det faktiskt var vår. Alla blir så mycket gladare på våren (= Fick en chock när jag kollade i kalendern och såg att vi bara har sex veckor kvar i skolan om man räknar bort den sista veckan!! Sex veckor. Det betyder att vi nu har påbörjat de sista "stora" projekten i alla ämnen. Känns...skumt =)

Kom just på att min klänning fortfarande är absolut totalt icke påbörjad. Har bara gjort mönster och lagt ut på tyget, jag har inte ens klippt ut allt tyg. Oj.

Jag trodde jag visste vad jag ville. Allt var som det skulle och gymnasiet skulle bli roligt och spännande. Efter att Peo hade sitt "samtal" med mig och ansåg att jag borde göra något med mina betyg istället för att gå något så simpelt som Samhällsinriktningen vet jag varken ut eller in.

Vadstena? Hultsfred? Linköping? Norrköping? Musik? Turism? Psykologi? England? Språkresa?

Vi vet alla hur jag skulle vilja leva mitt liv. Bo i London. Vara tillsammans med någon trevlig typ i ett rockband. Eller ja, inte nödvändigtvis någon från ett rockband, eller joo förresten, ett rockband. Följa med på hans turneér världen runt och ha obegränsat med pengar. Jag behöver inte var någonting alls, bara skriva om mina upplevelser när helst jag har lust. Någon som faktiskt tror att det kommer bli så?
Trodde inte det.

Så vad vill jag då? Ur en mer realistisk synvinkel?

Jag vill flytta. Jag vill inte bo här i Sverige. Jag vill se världen, eller rättare sagt - jag behöver se alla hörn utav denna smutsiga runda planet. Vad vill man arbeta med då? ...jag skulle aldrig klara av att vara psykolog då jag bara skulle förvandlas till en bitter gammal rutten tant. Att jobba inom sjukvård och sådana grejer är helt uteslutet. Jag vill heller inte hålla på med siffror.

Så vad ska man välja när inget känns lockande längre? När inget håller mig kvar i Norrköping? När mina vänner sprider ut sig över hela Sveariket. När jag varken vill gå någon musik-linje, något med turism eller något annat överhuvudtaget. För eftersom jag inte vet vad jag vill bli måste det ju bli så att jag väljer något jag tycker är roligt men just nu tycker jag inget verkar roligt.

Det enda som känns lockande är att få resa till en massa exotiska platser och sedan få skriva om det. Skriva om hur det är nere i Sydafrika, skriva om de höga bergen i Nya Zeeland och det turkosa vattnet som omringar Grekland. Det är vad jag vill göra. Någon som skulle kunna tänka sig att betala en förmögenhet för att jag skulle kunna leva på det?

Jag tror att jag har två veckor på mig att försöka hitta något som jag anser verkar intressant och roligt.

Mer än två månader sen sist. Herregud vad mycket som kan hända på två månader! Jag läste mitt senaste inlägg och såg att jag skrev det precis innan Oasis konserten. Ska försöka bättra mig på att skriva, trots allt så mår jag ju oftast bättre när jag skriver (=

Så, vart ska man börja? Oasis konserten var gryyyym även om jag tror jag skulle uppskatta den mera nu när jag har gått och blivit fullständigt kär i hela bandet! Kan verkligen inte få dom ut ur huvudet (=

Några veckor efter konserten var det dags för mammas disputation. Det gick såklart strålande för mamsen och hon är numera Doktor Marika Holmqvist! Som vanligt gick jag och tjöt lite under festen senare på kvällen, som jag alltid gör när jag måste umgås med min släkt. Jag lovar- jag är adopterad.

Efter allt stohej om disputationen åkte vi ju till LONDON!! Jag fullkomligt älskar England! En del människor var så snälla och själva staden är så mysig med alla sina små affärer här och var. Vi var bara där i 3 nätter dock vilket enligt mig var ungefär 2 månader för lite (= Vi bodde på ett lågprishotell vilket jag ( som är allt för snobbig och högfärdig för mitt eget bästa ) tyckte var lite sådär. Låt mig förklara hur det är med hotell i London. Här i Sverige är ett tre stjärnigt hotell helt okej liksom, i London är det ungefär som två stjärnigt och inte alls så fräscht. Det finns dyra hotell, mellan dyra hotell, billiga hotell och lågpris hotell. Självklart väljer vi att bo i ett lågpris hotell. Eftersom vi ville se så mycket som möjligt under tiden vi var där gick vi ifrån tågstationen till vårat hotell, vilket var kanske fem kilometer eller något. ( Vi gick kanske 5-6 mil under hela resan och nej, jag överdriver inte ) På vår lilla promenad gick vi förbi ett jätte stort lyxigt hotell utav något slag. Det stod vakter vid dörrarna och man kunde se flera stora kristallkronor hängandes i taket där inne. Det var ett typiskt kändis-hotell om man kan uttrycka sig så. Jag kände hur mina fötter automatiskt villa svänga in där istället men jag fick sorgset nog gå vidare på trottoaren i riktning mot vårat lågpris hotell. ( Jag måste helt enkelt gå och blir rik (= )Gissa om Maddes bra humör försvann när vi kom fram till vårat hotell och hon såg att det hängde en nyonskylt i rosa i hotellets lobbyfönster. Jag skämtar inte. Nyonskylt i rosa. Dock blev jag glad igen när jag tänkte på att jag befann mig i ENGLAND!! Under första natten gick brandlarmet igång runt två på natten - inte så kul. Sista dagen vi var där så började det läcka från något slags rör så i lobbyn rent ut sagt forsade det vatten från taket. Jag försökte att se det roliga i det hela vilket inte gick så bra förns en man halkade på golvet och landade rakt på rumpan - gud vad jag skrattade inombords! *fniss*

 

 LONDON !! <3

Så vad han vi se då? Vi gick på Madame Tussauds och...ehm, oxford street? Näe men vi gick på bio en kväll och såg på
"Marley and Me" vilket var mitt krav för att jag skulle följa med på "We Will Rock You" - en queen musikal, dagen därpå. Måste ändå erkänna att musikalen var så enormt bra att det knappt är sant! Det var som att de hade tagit alla som kunde sjunga helt fantastiskt och satt dom i samma rum för att spela upp en väldigt genomtänkt och strålande musikal! Ruskigt bra var det (=
Sen hittade jag min absoluta favorit affär någonsin! Jag spenderade ungefär 2300 kr där inne - och nej, det var inte någon klädbutik. Det var vackra sagolika HMV!!! Tre våningar utav musik, filmer och dvd-boxar! Jag fick med mig hela "Vänner-boxen" med alla säsonger för enbart 700 kronor (den kostar 2000 kr annars!) , One tree hill säsong 5, två Oasis dvd:er, en Coldplay dvd, sex skivor (!) och tre filmer! Maddes lycka var så gott som gjord! Det var bara inte lite pinsamt när jag kom till kassan sen med min lilla korg och hon började packa upp vara efter vara. Inte uppenbart alls att jag tyckte om Oasis och Coldplay, inte alls *fniss*.

Det är just därför Madde Mudde ska flytta till London om ca ett och ett halvt år och studera där. Jag har nämligen hittat en skola som har halva sin undervisning på svenska och andra halvan på engelska vilket gör att hela året räknas som ett gymnasiår här hemma! Nu hänger bara allt på att Norrköping är en kommun som hjälper till att betala rätt mycket för värdfamiljen och hela skolavgiften. Det kan nämligen skilja sig oerhört mycket från kommun till kommun. Så om Norrköping inte betalar så mycket så har mamsen och pappsen inte råd. Gud vad jag vill åka dit!!

Något mer som hänt under de här två månaderna? Joo just det. Nationella prov. Som tur är lyckades jag samla ihop mig och skriva ihop något så pass bra på den skriftliga delen i svenskan så att Kossan nu kommer att ge mig MVG. Tack.
Hade utvecklings.s häromveckan också, jag sa att jag inte orkade och att jag sket i det nu. Spelar ingen roll om lärarna sänker mina betyg, det finns så mycket mer i livet en bara några bokstäver på ett papper. Både Lisa och Kossan försökte att lugna ner mig ( jag var rätt arg och hade ett och annat att säga om hur de behandlade sina elever ) så de fortsatte hela tiden att säga att jag skulle lägga min egna ribba och göra det jag orkade. Det var därför jag var nära att ge Kossan en rak höger på  fredags eftermiddagen när vi hade Kemi-prov. Man fick nämligen använda boken om det var så att man nöjde sig med ett G. Jag gick fram och sa att jag skulle använda boken och kärringen säger "Va? Menar du allvar?" JAG SKITER FULLSTÄNDIGT OM JAG FÅR ETT VG ELLER ETT G I KEMI GOTT FOLK!

Var och jobbade igår - tror aldrig jag skrattat så mycket på jobbet. Ändå fick jag sitta och höra på Jossans prat om Ogge. Just det, det har jag inte pratat om. Jossan och Sebbe har gjort slut!! Jossan kommer nu istället att vara tillsammans med Ogge inom kort. Jag försöker fokusera på att Jossan är glad (=

Så vad har jag gjort idag? Jag har spenderat dagen med Cecilius - vi försökte skriva ihop något på vår Biologi inlämmnings.uppg. Vi kom ju framåt i alla fall även om vi inte blev helt klara (= Sen åkte vi ner till kiosken och köpte oss en glass. Eller vi skulle det men de hade ingen som Cissi tålde - och ville ha, så det blev bara jag som åt glass =)

Imorn blir det bowling med Jossan, Ogge, Lisa, Bea och Cissi. Hoppas att det blir kul, jag kommer dock vara sämst eftersom jag aldrig bowlar men man måste ju bjuda på sig själv lite *fniss* Får dock se hur mycket jag klarar av för jag har sträckt mig i axeln vilket kanske inte är sådär jätte super bra om man ska bowla.

Juuust det, det har jag glömt att nämna, JAG HAR FÅTT SOMMARJOBB PÅ SMULTROSTÄLLET!!! Kanske inte världens roligaste jobb efter att man hört hur Nina berättat om alla där och hur jobbigt det faktiskt är. Men det är så otroligt skönt att veta att jag har ett jobb i sommar och även nästa år om jag så önskar! De "gamla" har nämligen automatiskt jobb nästa år om det är så att man vill ha det (= Så nu kommer både Nina, jag och Bea jobba där i sommar och Cissi kommer att jobba ute i Skärgården vilket blir perfekt då man kan åka ut till henne efter jobbet =)

Påsklov nu då. Är inte så förtjust i påsken. Äcklig mat och påtvingade släktträffar. I år jobbar dock pappa så det blir bara mamma och jag och eftersom hon inte orkar göra mat, som jag sedan ändå inte äter ska vi åka in till staden och äta Kinamat istället! (= Det är en påsk i min stil det *fniss*

Kramar på er!

Du hade rätt Nina, jag tycker om Bob Dylan (=

http://www.youtube.com/watch?v=ced8o50G9kg

 

Plötsligt var det slutet utav januari. Jag har hunnit med att fylla sexton vilket var mer skrämmande och frustrerande än roligt. Skolan har också hunnit börja, även om det känns som om det inte har börjat på riktigt än då vi inte haft ett enda prov. Tack för det.
Alla lullar på som vanligt och ibland känner man att högstadiet snart kommer vara ett minne blott. Även om det känns lite vemodigt och tråkigt kanske det blir en förändring till det bättre - Hoppas jag i alla fall. Som jag sa har inte skolan direkt kommit igång på allvar än vilket känns lite konstigt då vi alla var upptrimmade till max innan jullovet. Dock har jag hunnit med att få Sverker som min advokat. Han ska nämligen stämma Hannes för sexuella trakasserier då han råkade nudda mig på rumpestumpen när han tog på sig sin jacka. Vilket han nog tyckte var mer pinsamt än vad jag tyckte. Självklart snappade då Sverker upp att Hannes bad om ursäkt och han började genast försöka få igenom ett avtal med mig. Han ville dock ha halva inkomsten på mitt konto i förskott vilket jag sa till honom, blev lite svårt. Galna roliga Sverker (=

Idag har jag jobbat - får alltid ont i huvudet när jag jobbar. Tror det beror på att efter tio minuter finns det knappt någon luft kvar. Tjänade ihop några hundra i alla fall vilket ALLTID behövs.

Just det, på onsdag smäller det ! =D Då blir det Globen nästa, ska bli super super kul att se på Oasis live! Lite skönt med en ledig eftermiddag också (= Har inhandlat en ny vårjacka så jag slipper ha på mig en supertjock vinterjacka på tåget upp. Jaa, och hem med för den delen. Blev ett par nya jeans och tre par trosor i farten också vilket ledde till att jag helt plötsligt hade gjort av med 800 kr istället för hälften så mycket.Tyckte ändå att jag fick rätt mycket för pengarna. 

Nio av tio gravida helnyktra

LINKÖPING
Bara åtta procent av gravida kvinnor dricker alkohol någon gång under graviditeten. Det visar en undersökning gjord vid Linköpings universitet. I en liknande undersökning 2004 uppgav 30 procent av de gravida kvinnorna att de drack alkohol någon gång under sin graviditet. Det är Marika Holmqvist, doktorand vid Linköpings universitet och avdelningen för socialmedicin och folkhälsovetenskap, som genomfört studien. Totalt har 5 298 anonyma enkätsvar samlats in på landets mödravårdscentraler under en vecka i november 2008. Drygt 400 kvinnor, åtta procent, hade druckit alkohol minst en gång under sin graviditet. Bland dessa är det 80 procent som druckit högst ett standardglas alkohol, typ 15 centiliter vin. Bland de gravida som var 40 år eller äldre fanns gruppen med flest alkoholkonsumenter. Sedan kom den yngsta gruppen, 19 år och yngre. 97 procent av deltagarna i studien hade fått information om att kvinnor helt bör avstå från alkohol under graviditeten.

Det var dock inte den här artikeln som var bäst - fanns en där hon sa en massa också men hittade tyvärr inte den.

Jag kommer alltid komma ihåg kvällen innan hon skulle gå upp vid något podium med en massa tv-kameror och journalister i ett hav framför sig och berätta vad en del utav hennes forskning kommit fram till. Hon gick här hemma och visade upp kläderna hon hade köpt och hon provade skor och smycken till. Aldrig har jag varit så stolt över min mamma när hon stod framför spegeln i kavaj och med tillhörande byxor + ett par riktigt höga klackar till det. Hon såg så...snobbig ut! *fniss*

Väldigt vacker text, dock för stolt för att tala om vem som har skrivit den är jag rädd.

"Från barndomstrauman till menlös pornografi
ögonblicket då vår framtid blev nostalgi
det var då jag gick sönder inuti
våra visioner försvann i ett gulblekt fotografi"


Dagens låt:

http://www.youtube.com/watch?v=sCH1ICmx56I


Pussar.

När jag ser tillbaka på året och tänker efter vad jag gjorde just under den här tiden förra året blir jag lite rädd. Jag och Cissi hade mer eller mindre precis blivit sams, jag gick och tänkte på min fantasy-berättelse och jaa, jag var väldigt galet konstigt kär i Lisas kusin. Jag kommer så väl ihåg kvällen innan vi skulle börja skolan igen efter jullovet, jag satt uppe och skulle skriva klart min fantasy-berättelse. Mamma hade köpt hem coola och godis och jag tror jag satt uppe till två innan jag äntligen var klar. Där satt jag i vardagsrummet med datorn i knät helt omedveten om årets kommande...överraskningar. Det skrämmer mig hur totalt omedveten man är om vad som faktiskt kan hända och inte bara det, att man kan verkligen inte på några plan förutse vad man kommer att få ut utav just detta år. Om någon hade kommit och sagt till mig då när jag satt där och skrev att: "Jaa, först och främst kommer du få ditt hjärta krossat, sen blir du kär och du får ta en rejäl besvikelse igen, sen kommer dina systrar att krocka, din ena syster får mer allvarliga skador än den andra, din bror kommer att börja må dåligt igen och just det, det kommer att knaka rejält i fogarna i dina föräldrars äktenskap, och du kommer att bli väldigt nära vän med Nicklas Larssons kusin." - jag skulle aldrig ha trott på denna person, inte för fem öre.

Igår när jag stod mellan valet och kvalet om vart jag skulle bege mig, vart jag skulle "fira" året som hade gott, om det nu var så mycket att fira, så kände jag hur gärna jag bara ville vara hemma och sitta och kolla på Grey's i pyjamas som en patetisk liten sorglig varelse. Sen insåg jag att det skulle innbära att jag inte hade lärt mig något från året som gott. Hur man helt enkelt måste ta in, sörja, bli arg, sörja lite till...och sen gå vidare. Jag åkte ner till Cissi till slut och firade med henne och Nina. Antagligen det mest roliga alternativet även om det inte var vad jag egentligen ville. Saken var att jag vet precis hur jag skulle viljat fira nyår men jag vet också att det alternativet inte fanns att välja.

Jag har lärt mig så mycket av det här året. Kanska framför allt har jag lärt känna mig själv. Jag är en bortskämd, lat, en aning blåst tjej men jag är också ibland väldigt smart, generös och jag ser människor, jag kan läsa människor, förstå mig på dom - även om inte alla kanske håller med. Jag bryr mig alldeles för mycket om mina medmänniksor ibland, eller snarare väldigt ofta. Är det fel? Inte enligt mig. Visst skulle jag må väldigt mycket bättre om jag inte brydde mig så pass jäkla mycket ibland men nämn en människa som har sett tillbaka på sitt liv och önskat att han eller hon varit mindre...snälla och omtänksamma?

Jag har mycket hopp om detta år, jag är rädd för vad som väntar oss i vår dock - släppa taget om alla kompisar man gått med i MINST tre år och ge oss ut på första steget mot vuxenlivet. Även om det är lååång tid kvar innan vi behöver betrakta oss själva som vuxna. I år ska vi också börja gymnasiet. Gymnasiet. Skrämmande tanke. Skulle det inte vara för att jag innerligt hoppas att en jävla kille på den nya skolan faktiskt ser mig och tycker om mig för vad jag är skulle jag nog redan nu få lite panik. Jag är faktiskt väldigt blyg när det kommer till att börja en helt ny skola med väldigt många nya saker och personer. Usch ja. Jag hoppas ändå att jag ska trivas och må bättre av en liten förändring.

16 om 12 dagar. Sexton. Inte en vidare uppmuntrande tanke. Gud nej, det måste jag låta bli att tänka på, det gör mig bara depp. Vi ska vara posetiva (=

Vad jag däremot VILL tänka på är London resan i mars, det ska bli superduper kul !! Jag ser verkligen fram emot det =)

Nu ska jag gå ut till teven och först och främst se om det finns några popcorn (=


Gott nytt År allihop!
Lycka till med allt !

Jag är en tjej på 15 år. Bor mitt ute i ingenstans i ett litet samhälle som heter Skärblacka. Har bättre betyg än vad jag egentligen behöver ha. Har tre systrar och en bror. Vi har också två hundar och en katt. Jaa, min bror har nyss skaffat sig en råtta också. Jag bor i ett normalstort vitt hus som egentligen är grått men som jag har sagt är vitt sen jag var två. Jag går i samhällets ända högstadieskola och jag skulle inte vilja byta skola mot en miljon. Det är sant. Som yngsta barnet i familjen blir jag väl bortskämd då och då. Utåt ser jag ut som precis vilken tonåring som helst.

Men skenet kan bedra fortare än du tror.

Idag vet jag inte vad som hände. Jag vaknade i morse och var på relativt bra humör. Inte direkt glad men inte ledsen heller. Sen slog allt om under andra lektionen. Det var "Eget arbetspass" som stod på schemat. Bra. Då kunde jag försöka hinna med att plugga på Franska-provet som jag säkert inte kommer att hinna med i helgen eftersom jag ska jobba tänkte jag. Trodde jag ja. Istället valde de andra tjejerna att diskutera vad vi skulle klä ut oss till på volleyboll turneringen. Först blev jag lite irriterad för det innebar ju att jag inte skulle ha tid att plugga utan skulle bli tvungen att vara med och diskutera. Men men, någon gång måste vi ju hitta på nåt så jag pallrade mig bortåt själva diskusions gruppen utav både tjejer och killar. När sedan Maria föreslår "Wet t-shirt" och blir helt galen för att vi inte skriver ner det som ett förslag antar jag att det började. Jag sitter där och hör det ena förslaget efter det andra forsa ut. Från Maria kommer saker som "Porrstjärnor, playboykaniner, horor osv" . Det är liksom då jag inser hur lite jag faktiskt bryr mig!! När Maria sedan blir arg för att JAG inte säger någonting blir jag ännu argare. De borde vara glada över att jag sitter här överhuvudtaget tänkte jag. Jag skiter fullständigt i om vi klär ut oss överhuvudtaget. Jag hatar att klä ut mig. Jag tycker bara om att spela volleyboll och enligt mig borde det liksom räcka. Jag förstår andra som tycker att det är lite kul och sådär, det är ju i alla fall en tradition. Men vad som gjorde mig så frustrerad var att jag förväntades tycka det här var roligt, jag förväntades vara aktiv i diskusionen och komma med förslag, jag förväntas komma utklädd till vad vi nu bestämmer oss för att klä ut oss till. Det var först gången jag övervägde om jag skulle vara sjuk dagen då volleyboll turneringen går av stapeln. Och jag gillar volleyboll. Mycket.

Dagen fortsatte med hemkunskap. Det gick ju bra. Eller inte. Min spis fungerade inte så det blev jätte stressigt för jag var tvungen att låna Beas. Mat blev det ju i alla fall till slut. Antar att det är det som räknas.

När det sedan var dags för lunch var mitt humör nere på noll för länge sedan. Mina älskade vänner, som jag inte vet vad jag skulle ta mig till utan, sa att jag såg ut som någon som borde sitta inne på phsyket ungefär, alltså försökte de få ut ur mig vad det var och vad som hänt. På rasten lyckades Nina i alla fall få mig att knalla bort till Jeanette. Verkligen jätte förvånande att hon inte var där. Har lyckats ta mig bort dit två gånger den här veckan men ingen gång har hon varit där. Och nu är det snart jullov. Hur många gånger kommer jag hinna prata med henne om jag får tag i henne nästa vecka? En, två? Bättre än ingen gång alls kanske.

Efter lunch hade vi "IUP" vilket den här veckan var detsamma som "Helene". Vi började lite smått med att köra en lek som gick ut på att man skulle komma ihåg vad andra gjort i helgen. Sen skulle vi skriva ner på ett papper olika personer som är viktiga för just oss som enskilda personer. Skrev Mamma, Pappa, Nina, Cissi och Bea. Jag funderade länge på om man borde skriva ner syskonen. De är ju efter allt syskon. Är det inte meningen att de ska betyda något då? Jag insåg till slut att jag knappt har något med dom att göra. Malin och Jimmy mest kanske men fortfarande står jag ingen utav dom sådär jätte nära. Malin kanske men hon är väldigt många mil bort härifrån på Island. Jag skrev heller inte ner några släktingar som alla andra gjorde. Bea kollade konstigt på mig när jag sa att jag inte hade skrivit ner mina sykson. I hennes huvud finns det inte att syskonen inte betyder så mycket. Det enda hon hade att säga var "Du är inte en familje människa" Nej. I alla fall är inte min familj en sådan familj som håller ihop i vått och torrt.

Vi skulle sedan välja en person som betydde allra mest men också skriva ner varför. Jag skrev "Mamma och pappa, för det är alltid de som finns här för mig förjämnan". Vi skulle sedan läsa högt för de andra vad vi hade skrivit. När det sedan var Patriks tur var det ju inte mer med det. Om det inte hade varit för att jag helt plötsligt insåg att han darrade något enormt på rösten. "Min mamma betyder mest för mig....för hon är den enda förälder jag har som är i livet" och medans han läser upp detta ser man hur hela han börjar skaka och darra på läppen och när han är klar så tjuter han...det är inga små tårar utan han sitter verkligen där och bryter ihop fullständigt. Helene som har jobbat med kriminella och antagligen är van vid att sådana här saker händer fortsätter med att peka på Sverker och säger "Sverkers tur". Jag vet inte vad vi andra gjorde. Jag visste inte. Jag visst inte att min klasskompis pappa var död. En person som jag kännt sen i lekis, som jag har gått i samma klass med i snart 3 år. Jag visste inte att hans pappa var död. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag ville bara springa ut ur rummet och aldrig mer sluta springa.

På något sätt lyckades jag samla ihop mig så pass att jag satt kvar på stolen. När lektionen var slut var det svenska som gällde. Det blev tjaffs om att Maria satt på fel plats, likaså Fredda och sen hade jag satt mig längst bak bakom Nina och Emil. Maria började bråka med Kamilla och hon skulle ju då inte byta plats inte. När hon sedan gav upp och gick och satte sig bad Kamilla mig att jag också skulle flytta på mig. Jag fick hålla ingen hårt för att inte bara ta mina grejer och gå därifrån. Varför kunde hon inte bara låta mig sitta där jag satt och faktiskt skrev och jobbade. Maria kunde ju också fått sitta kvar, hon störde ju ingen. Jag liksom bara kände hur larvigt det hela var och hur jag verkligen inte kunde bry mig mindre om vart min plats var i klassrummet, jag ville bara sitta där jag satt och vara i min egen värld !!

Sedan tog lektionen äntligen slut och en volleyboll lektion väntade. Det enda som hade fått mig att stå ut med dagen. Jag brukar alltid muntras upp lite när vi kör volleyboll. Nej nej. Helt plötsligt har vi helsal och fotboll är det vi ska köra.

Jag grät som jag aldrig gråtit på vägen hem. Jag fick panikattacker titt som tätt och bara skrek så jag trodde jag skulle få stanna moppen. Och mina kompisar såg det här komma och försökte förhindra det och på något sätt få mig att må bättre. Ni kan inte få mig att må bättre. Inte dagar som dessa. Hur mycket ni än försöker och vill tror jag ingen kan få mig att må bättre. Det hela måste bara få ha sin gång och det enda ni kan göra är att visa att ni är där och bryr er, vilket ni hela tiden gör. Förutom när ni gick utan mig till Hemkunskapen och inte märkte att ni gått utan mig förrens jag sa det när vi hade satt oss. (=

Det känns som om alla val jag har gjort, allt jag någonsin gjort i mitt liv, allt jag kämpat för, inget av det spelar någon roll. Mina  betyg, istället för att mina föräldrar berättar för mig hur stolta de är klagar de på att jag pluggar för mycket. Det är väl kanske deras sätt att visa att de bryr sig men förstår de inte att det är det enda jag har för tillfället? Även om jag kommer in på vad som helst med mina nuvarande betyg kan och vill jag inte gå ut nian och känna att jag kunde mer. Jag kunde ha gjort bättre ifrån mig. Jag vill kunna känna mig stolt över mig själv. Titta tillbaka om några år och vara stolt över hur mycket jag lärde mig och att jag allt visade de jävlarna.

Som vanligt är Ogge och Hannes Pannkaka läskigt snälla mot mig. Jag borde vara glad, om inte överlycklig för att de inte bara ignonerar mig. Orsaken till att jag inte är glad och hellre vill slå till dom för att de är så snälla är nog att jag nu inte har någon orsak till att var arg och ledsen på dom. De har inte gjort något fel. Jag vill hela tiden definera varför jag känner som jag gör och när de är supersnälla mot mig har jag ingen anledning att vara ledsen på dom vilket gör att jag blir förvirrad och arg.

"Like a river flows surely to the sea
Darling so it goes
Some things are meant to be
Take my hand, take my whole life too
For I cant help falling in love with you"

Och man anade slutet på höstlovet efter vad det kändes som, enbart några dagar utav ledighet. Nästan en vecka har redan blåst förbi och jag fick nästan en chock när Veronica idag meddelade att det var sista gången vi hade elevens val den här terminen. Vart tar all tid vägen? Jag kommer på mig själv med att bara sätta mig någonstans och andas då och då. Jag tror att ibland måste man stanna upp. Fundera på vad det är man gör, vad det är som händer runt omkring en och också bara sitta och tänka på absolut ingenting. Låta hjärnan vila de där 2 så behövande minutrarna.

Att en vecka spatserat förbi oss innebär ju också att någonting måste ha blivit gjort, något måste ha hänt. För att sammanfatta lite kort kan man väl säga att ett matteprov blev skrivet idag, ett No-prov ska vi alla försöka trägla oss i genom imorgon, Hannes är som vanligt jättesnäll mot mig på gympan- det verkar vara något med vollyboll som får honom att hitta sin inre godhet *fniss*, dock var han inte lika snäll mot Cissi, även om Fredda var värre, så det kanske inte stämmer trots allt att han blir lite extra snäll när vi spelar vollyboll. Nå, vart var vi? Just det, jag kan lugnt pusta ut eftersom jag fick MVG på andra världskriget. Var det något jag verkligen ville ha högt betyg på var det just det. Vi har också hunnit med ett utvecklings.s. Vi kan väl säga att det ser ut som om jag har chans till att höja mitt betyg i Franska och Engelska vilket jag hela tiden velat.

Idag hade vi bad på gympan. Eftersom vi hade en 60 minuters lektion blev det lite extra längder för just våran klass. Det gick väl bra antar jag. Fick lite ont i ryggen dock, vet inte riktigt varför. Efter skolan blev det att jag åkte hem och åt lite fort innan jag for ner till Nina. Hon hade fått två saxar utav sin farfar. Inte sådana här vanliga saxar utan "klippa-i-håret-saxar" så vi expreminterade lite med mitt löshår. Måste säga att det blev jättebra (= 

"And if you were with me tonight,
I'd sing to you just one more time.
A song for a heart so big,
god wouldn't let it live."

Och höstlovet kom som ett brev på posten. Varför får man alltid denna känsla utav utmattning när ett lov närmar sig? Jag tror det är rent psykist eftersom jag tror man absolut inte skulle känna samma utmattning om det bara skulle vara en vanlig vecka i mängden. Jag kanske är mest tacksam över detta lov för att jag får en chans att stanna upp och komma ifatt lite i skolan. Framför allt i matten och i Fysiken. Det lär väl bli en hel del plugg antar jag men jag ska väl se till att det inte bara blir det. På måndag ska Nina, Jossan, Bea och jag till Stockholm över dagen vilket ska bli avslappnande och kul (=

Jimmy kom hem med sin lilla råtta idag. Mamma ville absolut inte se henne men jag bad om att få hålla henne. Jag satt väl i en kvart med det lilla busfröet springandes i knäet. Även om jag var tvungen att försöka ignonera hennes svans så kryper alltid denn lilla djurvännen fram inom mig. Spelar liksom ingen roll vilket djur det är. Roligast var när hon kröp upp och satte sig i nacken på mig. Hon var ju inte precis stilla där utan nosade lite i örat och lite på halsen vilket gjorde att Madde började skratta kittlig som hon är. Men det var inte det bästa. Det bästa var minen Jimmy fick när han såg hur jag brydde mig om hans lilla vän och hur han entusiastiskt började berätta om hennes favoritmat och hur mycket hon åt av allt osv. På ett sätt gör det ont att det är så lite som behövs för att han ska bli glad. *Suck*

Jag läste någonstans några tecken på att killen inte var värd din uppmärksamhet när han bl a hade svårt att komma ihåg saker du sagt eller i största allmänhet inte la märke till så mycket. Jag började tänka på hur Hannes igår först sa till Nina att jag också var svarthårig innan han fick syn på mig sekunden efter och upptäckte att det var jag inte alls. Han blev lite fundersam och frågade om jag alltid varit så ljushårig. Det är då Ogge kommer in och börjar säga saker som "Nej men Madde har aldrig varit svarthårig men hon har varit lite mörkare".

Killen som säger att han inte är kär i mig vet min födelsedag, vad jag haft för hårfärg, vad min syster heter som bor på Island. Alla dessa småsaker som egentligen vem som helst kan veta men som ändå gör att jag någonstans långt inombords fortfarande förgäves hoppas och tror.
Killen som jag på något konstigt sätt får mig att le inombords vet ingenting om mig. Varken födelsedag, vad jag haft för hårfärg och han vet knappt att jag har en syster på Island.

Jag behöver komma iväg från den här hålan. Den här hålan där allt är kvavt och instängt och där man till sist inte förstår att dessa personer jag pratar med varje dag inte är de enda i världen. Bara några vattendroppar utav världshavet...

Det bästa med att mamma jobbar på helgerna är att hon oftast får dåligt samvete över att hon inte är hemma med mig så hon beslutar sig för att hitta på något när hon kommer hem. I kväll gick vi på bio. Efter flera alternativ valde vi "Patrik 1.5" vilket jag är väldigt glad över att vi gjorde. Det är en fantastisk film som ALLA bör se. Den visar hur vi alla behandlar homosexuella. Den visar inte bara allt dåligt och kränkande utan den tar också fram att vissa faktiskt beter sig helt normalt och är jätte snälla. Men framför allt visar den hur vi behandlar homosexuella som ogräs som inte borde få finnas i våra( och eftersom Nina missuppfattade mig här och fattade det som att jag menade att de homosexuella kan vara helt normala och snälla får jag väl förtydliga att det var inte så jag menade, vad jag menade var att vissa människor behandlar homosexuella som vilka andra personer som helst. Precis som man borde )  trädgårdar som omedelbart borde bli besprutade med gift. Jag kom till och med på mig själv under sexscenerna att jag tänkte "okej, nu har vi fått sett dom kyssa varandra och så, kan vi gå vidare nu?" sen blev jag arg på mig själv. Skulle jag tänka så om det hade varit en man och en kvinna? Förmodligen inte. Mina tankar ändrades snabbt till "Va fan Madde, nu beter du dig precis så som andra du starkt kritiserar, som om det här vore något äckligt." Jag fortsatte med att tänka "Hey, fortsätt!! Det är bra! (syftade alltså på de i filmen)Den här filmen är ett genombrott, en film som kommer stå ut i min livshistoria eftersom det är den första filmen de faktiskt visar något, hur filmen starkt påpekar att detta inte är något äckligt eller att det är något fel med det!" Det är en anledning till att jag gillade denna film något skarpt. Sen har vi ju den här delen med hur ungdomar som har ett kriminellt förlutet och mest av allt behöver få höra att de betyder något här i världen och att de är älskade, hur de egentligen blir behandlade, inte bara utav samhällets invånare utan även alla ungdomshem osv. Jag brukat inte tycka om svenska filmer, oftast anser jag att de är rätt B men det här var en väldigt väldigt bra film som ALLA BÖR SE.

Jimmy skickade ett sms förut till mamma där det stod att han skaffat sig ett husdjur. En råtta. Tydligen var det kuratorns förslag. Först blev jag helt "Mhump!! en RÅTTA i mitt hus! Aldrig livet!" Sen började jag tänka efter och insåg att det kanske var en bra idé efter allt. På så sätt får Jimmy ett ansvar, även om det inte är sådär jätte stort men ändå ett ansvar som varken mamma bett honom att ta eller någon annan för den delen. Ett ansvar enbart han har tagit initiativ till. Han får liksom känna på ett plan att han har en betydelse för någon. Jag vet att det kanske låter knäppt men man kan jämföra det med ett litet barn som får ett ägg som hon eller han ska ta med sig överallt i en hel vecka och i slutet utav veckan ska det vara helt och fint. Då när veckan är slut förhoppningsvis har sitt hela ägg känner man sig stolt att man har klarat det. Man växer lite inombords och man har bevisat för sig själv att man kan. Därför tror jag att det kan vara en bra idé med råttan. Man måste ju börja någonstans med att bygga upp sitt självförtroende eller hur?

Frida, Nicklas och Julia var här på middag igår. Det var rätt trevligt. Jag fick reda på att Fridas nya kille, Niclas alltså, nog är rätt rik. När Frida skulle ut och köpa skor och frågade om hon kunde få låna 300 kr fick hon en tusenlapp och frågan "Räcker det?". Han har desutom självaste Fredrik Reinfelt som granne ! Huset de bor i är ett hus med 9 rum och kök. Som det ser ut nu ska vi antagligen fira jul där så det ska bli kul. Göran Persson hade tydligen bjudit dom på glögg förra julen ( jag vet inte, han bodde inte där längre men det kanske är något speciellt hus bara den nuvarande statsministern får bo i ?) så jag hoppas på lite glögg i år med *fniss*

Hittade den här låten efter mycket letande, på många sett borde jag inte lyssna på den eftersom jag kommer ihåg hur jag satt och tjöt så pass att jag knappt fick luft i våras när jag funderade på hur jag skulle göra med en viss Oskar Högberg. Om jag skulle säga något eller inte menar jag. Gah, det var inte en bra dag det. Ja ja, låten är i alla fall bra.

http://www.youtube.com/watch?v=HjgCemCBatw&feature=PlayList&p=4DBEE8A61B6273B0&index=2

 

Skulle det vara hemskt om jag sa att jag haft en rätt bra dag idag? Antagligen. Min mormor ringde imorse för att meddela att hon trodde hon haft en hjärtattack i natt (!) Så när jag kommer upp så har mamma redan begett sig av till sjukhuset och pappa är kvar här hemma med ingenting mer än att mamma skulle ringa. Jag följde med mamma sen nu ikväll för att besöka mormor och nu mår hon bra. Inget tyder på att hon haft en hjärtattack men något är ju uppenbarligen fel.

När mamma kom hem runt lunch satte vi oss och såg på en film och åt lite mat. Sen började solen lysa så vi bestämde oss för att ta en promenad. Pappa hade gått någon ny väg häromdagen som han ville visa. Det är när vi går där i det knähöga gräset, alla tre helt tysta med Unni springandes någonstans längre fram, jag känner att det här var ett ögonblick jag kommer bära med mig.  Hur underbart varm solen kändes när den lyste mot kinden, hur man var tvungen att kisa lite när man gick och hur alla löven blåste lite lätt runt omkring oss, lukten utav färska höstlöv. Vi fortsatte gå och kom till slut fram till en slags hage som var inringad utav skog och i mitten utav hagen var det en liten stenkulle som påminnde om en skärgårds-udde. När jag gick där kändes det som om ingeting spelade någon roll. Inte om jag lyckas uppnå mina drömmar eller om jag aldrig tar mig härifrån för jag hade något som var så mycket mer värt.

Pratade lite med Nina också om hur det känns som att jag inte är närvarande. Jag ler och skrattar men hur det inombords känns helt tomt. Hon satte och läste och precis när jag beskrivit hur jag kände beskrev de i boken allt jag känner:

"Det var hans förstånd. Tidvis var det något som föll bort. Någon slags helt vanlig princip för sammanhang, den banala mekanism som lät honom veta var någonstans han befann sig i sin egen historia, blev oåtkomlig för honom, så att han försattes i en vaken dröm där det fanns tankar men ingen uppfattning om vem som tänkte dem. Inget ansvar, inget minne av de föregående timmarna, ingen föreställning om vad han höll på med, vart han var på väg, vad han hade för plan. Och ingen nyfikenhet på allt detta."

- Ian McEwan

Kanske borde jag prata med någon? Vem skulle det då vara? Vad skulle man säga?

Jag vet varken ut eller in.

I'm a mess.

Det är som om jag hela tiden kämpar på och är i skolan och pratar och skrattar men är aldrig riktigt närvarande. Det är som om jag ser på mig själv ovanifrån. Jag gör saker omedvetet - lämnar kvar nycklarna någonstans och jag kommer liksom inte ens ihåg att jag har lagt ifrån mig dom, ännu mindre vart jag lagt dom. Jag är närvarande till en viss del men sen är det som om jag bara kopplar bort vad det är jag håller på med. Som idag när jag skulle ta ut juicen ur kylskåpet. Jag öppnar dörren och TITTAR på juicen och tar sedan ut den och smöret. När jag sedan brett min macka och ska hälla upp juice i glaset så tittar jag runt omkring mig och jag ser verkligen inte juicen någonstans. Till slut tänker jag det att jag kanske inte tog ut juicen efter allt och öppnar kylskåpsdörren och självklart står juicen kvar där i dörren. När jag sedan ställer juicen på bänken ser jag att salladsdressingen står framme. Jag har alltså tittat på juicen och räckt ut min hand men sedan bara totalt kopplat bort allt och tagit ut salladsdressingen istället.

Förstår ni vad jag menar? Det är som om jag är i någon slags trans.

Inte blev det ju speciellt bättre när Håkan idag kom och berättade att Karro låg inne på sjukhuset för att ha svalt en massa tabletter. Hennes syster och hon hade sovit hos några killar och tydligen hade Karros syster då blivit våldtagen. Karro hade vaknat men inte förstått vad det var som pågick. När hon sedan fick reda på vad som hade hänt fick hon så dåligt samvete att hon alltså gick och svalde en dödlig dos utav panodil.

Jag kände hur tårarna bara ville rinna över när Håkan berättade allt. Jag rent utsagt hatar Karro ibland. Hon kan vara så jävla jobbig men damn. Det var så svårt att se henne framför mig. Hur denna person, denna person som jag ändå pratar med dagligen och som inte verkar olycklig kan gå och göra ett självmordsförsök. Det skrämde livet ur mig. Hur en människa kan känna så totalt annorlunda inombords än vad de visar utåt. Tänk om hon hade dött? ....seriöst, tänk.

Om inte hennes syster hade hittat henne och sprungit och sagt åt sin mamma att de var tvungna att ringa efter en ambulans kunde det lika gärna ha vänt åt ett helt annat håll. Kanske skrämde det mig att det antagligen skulle ha vänt åt det andra hållet om det vore Jimmy. Han har ingen. Han har verkligen ingen. Självklart har han ju mamma och mig och Malin men that's it. Pappa är jämt elak mot honom och Jimmy och hans egen pappa bråkar jämt. Om Jimmy nu skulle ta en massa tabletter, det skulle ta timmar att upptäcka vad han gjort och då skulle allt vara försent. Han är 20 år, han har inte kontakt med mamma dygnet runt och han brukar ofta vara själv. Det är just det, han skulle inte ha någon omkring sig som skulle reagera förrens det var försent...

När vi sedan gick ut på rast så gick jag direkt in på toan. Jag var i ett tillstånd jag inte ens tänker försöka beskriva. Jag satte mig på toan och försökte hindra tårarna från att rinna över. Jag trodde jag hade lyckats men kände plötsligt hur en droppe träffade handen som vilade på knäet. Jag har inte gråtit så på evigheter. Sist jag grät var det lugnt och stillsamt nedför kinden men nu var det så mycket tårar att de inte ens brydde sig om att rinna utan forslades istället ut ur mitt öga så fort att den direkt hamnade på handen. Jag lyckades till sist hindra tårarna men tanke på hur väl det syns på mig när jag gråtit. Tänk om hon hade dött...

På eftermiddagen satt vi på bänken utanför hemklassrummet. Fredda hade på något konstigt sätt lyckats få bänken att spricka genom att sitta på den så självklart skulle plötsligt alla ha ner den där bänken från väggen. Oturligt nog satt jag på kanten och när folk sedan skulle sitta i knäet på varandra så hamnade jag ju underst. Det värst kanske var att Ogge som stod bredvid lite längre bort genast skyndade sig att sätta sig i mitt knä när Cissi beordrade alla att sätta sig. Även om jag vet att det inte betyder någonting för honom att sätta sig i MITT knä är det just sådana här små grejer som får mitt söndertrasslade hjärta och kännas som om det blivit inkastat i tvättmaskinen igen...

Om man bortser från alla tråkigheter, damn vilket lamt ord, som hänt idag så hade jag jätteroligt igår. Cissi och jag åkte in till stan runt halv sex och begav oss till China för att få lite mat i våra hungriga magar. Maria kom sen in och vi begav oss till Skandiateatern där vi mötte upp Bea och Jessie. Efter det såg vi på Özz, Soran, Måns och Björns tour 2008. Bara att vara där fyllde min kropp med bubblande glädje och förställningen var värt varenda öre. Vi kom väl hem vid kvart i elva ungefär och jag vaknade idag upp trött som fan och med huvudvärk.

Jag är glad just nu att jag trots allting tog mig igenom dagen.

Still, I'm a mess.

Så vad ska man välja nu då? Gymnasiemässa igår och herregud vad mycket det finns! Väljer man någonting med en viss inriktning ska man sen välja inriktning inom själva inriktningen också. Antagligen blir det Samhäll på De Geer men ska kolla upp lite på Kunskap också. Jag får panik bara jag tänker på det. Blah !! Inte för att jag liksom oroar mig för att jag inte kommer kunna bestämma mig men det är när jag tänker på alla i klassen jag får panik..

Fick reda på att jag fick MVG på inlämningsuppgiften om första världskriget idag så jag går runt och är glad. Första gången jag har fått MVG på So:n. Jaa just det, jag fick MVG - på etik och moral också men det var ju enbart för att jag älskar att sitta och diskutera om sådana saker och sedan reflektera om allt genom att skriva.

Sitter just nu och handlar lite kläder på nätet. Roligt värr *fniss*

Nej men fick rätt ont i huvudet nu, har suttit ett tag och letat kläder så det är väl bäst jag går härifrån.

Kram på alla.

Dagen började med att Jimmy satt på MIN stol i köket. Han är aldrig aldrig någonsin uppe när jag går upp. Tänkte att han får väl sitta där, det är ju liksom inget mer med det. Så jag börjar plocka fram mina flingor och tallrik osv och så sätter jag mig mitt emot. Efter ca 5 minuters tystnad frågar han plötsligt "Vad gör du i helgen?" Jag min glada morgonpigga lilla typ svarar "Ska se på fotboll." Jimmy frågar vilken dag och jag svarar efter en viss tveksamhet "lördag." Sen fortsätter han med "På söndag då?" Eftersom jag misstänker att jag säkert kommer att ha någon läxa att göra i helgen svarade jag "Gör läxor tror jag, vadåra?" Då svarar han bara "Näe, undra bara.." ...Öh? Meningsfullt samtal.

När Madde väl infann sig i skolan var det dags för vägledningssamtal med Peo. Gav inte ett piss. Han satt bara där och sa "Jaa det kan du ju gå, vill du gå det?" Fick förresten någon slags kurs i författare-yrket i form bok+cd utav honom. Han hade tydligen också velat skriva när han var ung. Så jag antar att jag fick ut något av det i alla fall.

Daaagen fortsatte med teknik-dag. Yay. Var i samma grupp som Fredda, Nicke och Jimmy. Rätt roliga pöjkar men damn. Det slutade med att Fredda och jag gjorde ett tafatt försök till att bygga en "bana". Orkar inte förklara vad hela uppgiften gick ut på, känner att jag inte riktigt skulle klara av det. Är rätt trött.
Så ungefär, nu ska vi räkna lite, ca 5 timmar gick åt till att spana in när alla andra för fullt försökte få ihop sina väldigt långa och avancerade banor. Våran var klar efter 10 minuter.

Jag pratade faktiskt med Ogge också. Eller kanske inte så jätte mycket pratade men vi fångar varandras blickar och fortsätter kolla på varandra medans vi fucking ler nu i alla fall! Det betyder inget jag vet men känns bättre än när vi inte säger något alls till varandra. Fast jag höll på att slå till honom när han kom och skulle strypa mig en gång. Eller alltså, ska förklara.
 
Oggentott får tag i en tråd som han blir väldigt, ehm, fond of, så han kommer upp bakom Beatrice och kör den där tråden runt hennes hals och låtsas "strypa henne". Jag som står upp lite längre bort skrattar lite åt saken men fortsätter och prata med Cissi-Lisa. Då får Ogge för sig att "strypa" mig med. Kul det liksom att han faktiskt börjar bete sig lite normalt gentimot mig. Ha, trodde jag ja. Först och främst så står han så nära mig att jag känner hela hans mage tryckt mot min rygg och för det andra viskar han i mitt öra "Nu har jag dig Madde.." - eller i alla fall något liknande. Jag lyssnade inte riktigt på vad han sa. Jag vet att det inte betyder något men jag satt och funderade på om det bara var jag som överreagerar och tror mig se olika saker men för guds skull, han stod ju fucking 1 m ifrån Bea när han skulle "strypa" henne. Även om det inte betyder något så måste jag ändå säga att han beter sig helt annorlunda mot mig.

I slutet utav dagen så delade de ut lotter till alla i klassen. Vi gick sedan för att samlas i matsalen och jag tänker det att jag inte vill gå upp där på scenen om jag vinner eftersom jag säkert kommer att snubbla med mina skor med halv klack, dessutom kan jag vara utan det där godiset eller vad det nu är så jag ger mina lotter till Fredda. TROR NI INTE ATT DEN JÄVELN GÅR OCH VINNER PÅ MIN LOTT ELLER?!! OCH VAD VINNER HAN?! HUH?!! EN FUCKING JÄVLA MP3 PÅ 2 GB !!!
Någon som missade att min mp3 blev stulen för några veckor sen och jag har varit förkrossad över det?
Ödet måste hata mig.

Allt är bara skit. Mamma och pappa bråkar hela tiden, mamma kritiserar allt pappa gör. Om det så är disken eller maten eller något annat. Jag är trött på att höra det. Jimmy knaprar vidare på sina lyckopiller.

I'm tired of people and what's worst, I think people are begining to get tired of me.

När jag väl pratar med Ogge och Hannes känns det som om jag stänger igen och får inte fram ett ord alls istället. Vad som helst vore bättre än min tystnad men jag får inte fram något. Vad som känns ännu värre är att de hela tiden fortsätter att vara så farbaskat snälla mot mig.

Mitt liv kretsar kring två förbaskade pöjkar som inte inte har en aning om hur mycket jag tänker på dom. Och hur gärna jag vill spendera min fritid med dom.

Mamma märkte att jag var rätt depp idag så hon frågade om det inte var någon som ville hitta på något ikväll. Jag svarade att visst kunde jag åka ner till Nina ett tag eller höra vad Tobbe och Nicke ska hitta på men det är inte vad jag vill. Hon ansåg att jag behövde komma ut och träffa lite nytt folk. Fest med Tobbe och Nicke = nytt folk = inte alls vad Madde Mudde vill.

Jag måste skärpa mig. Börja säga något när Ogge försöker ha ett samtal med mig. Kanske höra om Johan vill göra något med oss någon dag och sen säga att han gärna får fråga Hannes och Ogge om de ska hänga på. Usch vad äckligt vuxen aktigt det lät med "hänga på" *fniss*

Så. Vad gör jag nu? Well, just nu sitter jag här vid datorn med min älskling till katt som sällskap. Hon har slagit sig ner i stolen bredvid mig och tittar då och då upp när hon tycker att jag blir alldeles för tyst. Mamma och pappa sitter i vardagsrummet och ser på något tv-program. Min Coldplay-dvd som skulle ha kommit i onsdags har ännu inte kommit så det blir väl snart att jag får fråga mamma hur man går tillväga då om den nu inte kommer på måndag. Ska börja med Hemkunskapen imorgon. Är ensam hela dagen så ska väl ta och få något gjort. Egentligen skulle jag ha börjat med det här för tre veckor sedan men det känns som om det hela tiden kommit något prov att prioritera i första hand. 
Ska på vägledningssamtal hos Peo på måndag. Mamma bestämde sig för att hon ville med. Ska faktiskt bli rätt roligt. Kunna diskutera fram en massa alternativa vägar för mitt framtida studieval.

Nu tror jag att jag ska gå in på mitt rum och tända mina nyinköpta rabarber/jordgubb ljus och läsa klart Twilight. Kanske väljer att se på Wanted efter det eller något. Vi får se.

Kramisar.

Okay, here it is, your choice...it's simple, her or me, and I'm sure she is really great. But I love you, in a really, really pretend to like your taste in music, let you eat the last piece of cheesecake, hold a radio over my head outside your window, unfortunate way that makes me hate you, love you. So pick me, choose me, love me.

"Meredith, Grey's Anatomy"

Var på min första "fest" igår. Är det inte sorgligt att det var den första så säg.

I alla fall släpade jag mig först ner till Cissi trots ingen större entusiasm. Vi åkte sedan till ICA för att hämta upp Nicke och Tobbe. Pinsamt värr. Vi begav oss sedan till Prästens äng och en massa andra personer slöt sig in i sällskapet vart efter. När vi väl kommit fram till själva platsen vi skulle vara på så började alla dela ut utlovat sprit till både den ena och den andra. Fick en cider tryckt i handen utav Maria. Drack väl upp ungefär halva, Jessie högg nämligen in på den också eftersom hon tyckte det gick alldeles för långsamt. Eftersom jag såg till att dra ut på hela drickandet så hann de flesta bli rätt fulla innan jag hunnit dricka upp min cider sen märkte ingen att jag inte drack något. Eller i alla fall brydde sig ingen.
Efter ett tag tyckte Cissi och jag att vi hade fått nog så vi började gå hemåt i sällskap utav någon trevlig typ vid namn Emil. Han skulle möta någon så han ansåg att han lika gärna kunde gå med oss. När vi börjar närma oss vägen igen så ringer Emils mobil och han säger "Hey brudar, civil-polisen står tydligen utanför vid korsningen" Cissi och jag blev väl lite ställda båda två men vi fortsatte att gå alla tre i alla fall. När vi sedan är nästan ute ur kohagen så ser vi hur en bil kommer körandes och både Cissi och jag får en mindre panik-attack och rusar in i skogen medans Emil står kvar. Smidig som jag är springer jag rakt in i en taggbuske och river upp mig på både armen och benet. Emil som är något lugnare än oss säger "Men hallå snuten har inte sådär hög musik på jue" Både Cissi och jag inser att han har en poäng och kommer försiktigt ur skogen igen och börjar gå. När vi sedan kommer till korsningen så är det som han som ringt Emil sagt. Där står säkert 4 poliser utanför bilen och kollar på oss. Cissi och jag fortsätter att gå och de hindrar oss inte. Jag antar att de såg på oss att vi inte var påverkade. Tack gode gud för den.
Efter några hundra meter så tar jag upp mobilen och ringer till Nicke för att tala om att polisen verkligen står där. Cissi och jag kommer till slut fram till våra mopeder och vi åker iväg till parken för att andas lite. När vi sitter där ringer Tobbe. Jag tror inte jag någonsin pratat med en person som varit mer borta. Han låg ner och var ensam och han visste inte heller vart han var. Fick reda på idag att han hade kutat in i skogen och lyckats kuta rakt in i ett träd och däckat. *fniss*

Så hade jag roligt? Min första "fest". Ett femtontal fulla människor och besök utav polisen själv. Jag vet faktiskt inte riktigt. Jag kände bara när jag satt där och såg hur alla bytte sprit med varandra att jag inte riktigt passade in där. Själv satt jag och borstade av, med mina rödmålade naglar lite smuts som hade hamnat på mina tights. Innerst inne visste jag nog redan innan jag åkte dit att det här inte var jag. Jag passar inte in där och kommer aldrig att göra. Antagligen var jag bara tvungen att bevisa det för mig själv att jag inte missar något. Jag kanske åker dit någon gång till men det är inte något jag kommer att göra varenda helg som alla andra där. Jag sitter hellre hemma i soffan med en påse chips som Ogge talade om för alla att det var meningen att man ska göra på fredagar. Självklart sitter jag hellre i hans soffa med honom och en påse chips men det spelar ingen roll.

Vi är konstiga han och jag. Vi är de här som alltid tyckt om varandra och alltid bryr oss om den andre men det fungerar liksom inte emellan oss. När folk i skolan fick reda på att jag skulle till Prästens äng var han en utav de som blev förskräckta och försökte få mig att inte åka dit. Jossan bara skrattade åt mig och undrade om jag menade allvar och Sebbe skrek rakt ut. Ogge skrek också rakt ut och sa något liknande med "Lova att du inte gör nåt ! Lova mig att du inte kommer att göra nåt ! Om du gör nåt så...så....så slår jag dig !!"

Det känns som om vi är de här sorgliga typerna som blev kära i varandra vid helt fel tidpunkt. Vi liksom...gick om varandra. Håkans "Nu kan du få mig så lätt" beskriver det rätt bra som alltid.

 

http://www.youtube.com/watch?v=NUhEjlUybZc

 

Hannes var sjuk eller ledig idag. Vet inte vad. Han var i alla fall inte i skolan så att jag kunde få min vanliga "Hannes-dos" *fniss* Men vad som var uppseendeväckande var att längtan efter honom inte trängde på som vanligt. På mycket länge kändes det ändå helt okej att han inte var i skolan. Det är när jag tänker på det här på väg bort till moppen jag tar upp mobilen. Gissi vem som hade skickat ett sms? Jaa. Hannes Pannes. Stod något liknande med "Ha ha =) =P =D". Jag menar det är så knäppt. Han sms:ar aldrig till mig annars och just den dagen jag inte känner denna starka längtan efter honom så skickar han ett sms. Ibland börjar man ju undra..

Dagen började i alla fall med prov i matten. Gick faktiskt rätt bra tror jag men det är väl inte värt jag säger eftersom det alltid brukar visa sig att det har gott dåligt på proven när jag säger så. Dagen fortsatte med bild och jag fick någon känsla jag inte riktigt kan sätta ord på. Jag kände mig bara så lycklig över att få gå i skolan och lära mig en massa olika grejer. Det var liksom när jag satt som mest koncentrerad och ritade. Jag menar, jag kommer väl antagligen aldrig måla så värst mycket sen i mitt liv men jag kände mig bara så lyckligt lottad. Många barn får inte ens gå i skolan. Jag blev bara så glad över att ha den möjligheten att bli fullspäckad med en massa grejer. Samma känsla återkom senare på franskan.

Dagen, eller skoldagen kanske jag ska säga, avslutades ju då med franska. Vi fick sluta lite tidigare än vanligt så det var rätt skönt. Cissi var tvungen att vänta på att Nina skulle sluta så jag lallade bort till mopparna själv. Eftersom det var soligt och skönt ute så hade jag inte sådan stor brådska. Körde hem och satte mig vid datorn och drogade lite Coldplay *fniss* Beställde även en musik-dvd med Coldplay just då, för 99 kr. Den innehöll först och främst jätte mycket intervjuer och fakta om Coldplay som band sen avslutade den med ca 15 live låtar så kände att jag gjorde ett klipp där (= Dock vet jag inte riktigt hur jag ska ha råd att betala den men det löser sig nog..

Nu verkar mamma vara på ingång så det är väl bäst att jag går och pratar lite med henne, hon brukar alltid vilja prata om en massa.

Laddar upp min nya "Coldplay-drogar-låt" som är anseendeväckande mycket bättre live. Lyssnade dock på den på mammas dator och hon har inga högtalare och då lät det inte så bra men på min dator lät den så underbart bra, texten är ju att döda för..


http://www.youtube.com/watch?v=wRp5AYSBPvM